Jag har kommit in i min gamla ovana igen som jag fick när jag gick i skolan, jag vill inte sova. 

När jag gick i skolan så var jag nervös och orolig, över vad som skulle ske och vad folk skulle säga åt mig. Under min tid på högstadiet så blev jag mobbad tillsammans med mina vänner, för vi hade enligt dem valt "fel" sport och passade inte i en idrottsklass. Vi hade ridning som sport, och fick då hålla på med det ett par timmar i veckan under skoltid. Det gillade inte våra klasskamrater, och vi fick ständigt höra både det ena och det andra. Så man blev helt enkelt rädd för morgondagen, och jag som redan var blyg och försiktig fick nu ett otroligt dåligt självförtroende.

När jag hoppade av gymnasiet så försvann ångesten, den kom dock tillbaka igen när jag för drygt ett år sedan fick en depression som jag lyckades ta mig ur, men nu är "sömnångesten" tillbaka igen. På gymnasiet hade jag världens bästa klasskompisar, och gick egentligen i en skola som skulle passa mig perfekt, eftersom det var inriktning "djurhållning". Så varför hoppade jag av? Det tar vi i ett annat inlägg om ni vill läsa om det!

Nu har ångesten dock kommit tillbaka som sagt, och jag vill inte gå och lägga mig. Det började när Tessla gick bort, och jag är rädd för varje dag som kommer, för man vet aldrig vad som händer... 

Vill inte gå och sova, kan det vara depression? Ja kanske, jag vet inte. Jag har inte sett detta som ett jättestort problem förut, att inte vilja sova är väl normalt? Ingen unge brukar ju vilja gå och lägga sig, så det är väl bara så vissa är? Nu har jag dock klarat mig från detta ett tag, och känner att det inte är normalt att må såhär, men kan det verkligen vara depression?

För drygt ett år sedan gick jag in i väggen totalt, då det blev för mycket på samma gång för mig. Jag träffade min kille och numera sambo i december, och det blev ett förhållande som jag aldrig upplevt förut, det blev seriöst och allt skedde jättefort. Han flyttade in med mig hos mina föräldrar i stort sett, och det var väldigt tidigt. 

Vi flyttade ihop ensamma i juli, då vi flyttade till min mor och fars hus ca 1,5km bort från dem (väldigt praktiskt, eftersom mina hundar kunde bo kvar i sina hundgårdar där borta). Jag fick mitt allra första jobb i slutet på maj, och blev fast anställd i augusti. Vilket drömliv, eller hur? Dock så blev det för mycket för mig...

Från att ha bott hemma och bara tagit ansvar för "sitt eget", till att flytta till ett stort hus med gård att ta hand om, tillsammans med en kille som man varit ihop med i ett halvår, och dessutom börja jobba skift och gå heltid där jag fick helt eget ansvar för att sköta en del av produktionen (förmiddag 05-14 och eftermiddag 14-24, på ett hyvleri där jag  blev målare). Det körde ihop sig helt för mig och jag kunde aldrig sova, vilket ledde till en ond cirkel. Jag besökte läkare och fick lugnande att äta varje kväll, så jag skulle få sova, eller när jag kände mig orolig. Det hjälpte inte så jättebra tyvärr...

Jag slutade jobba efter ett halvår, sa upp mig och försökte hitta mig själv igen, vilket jag gjorde. 

I slutet på juni blev jag tillfrågad om att komma tillbaka till jobbet igen. Jag tvekade lite, men det var ju bara två veckor det handlade om. Jag blev dock kvar längre, och i november fick jag gå hem på grund av för lite jobb.

Jag hittade balansen i livet, jag älskar att jobba nu och får ihop tid för hundarna ändå! Just nu längtar jag tills jag får komma tillbaka igen, det blir lite långtråkigt att gå hemma. 

Det blev ett väldigt långt inlägg det här, och såhär mycket har jag nog aldrig öppnat mig på en blogg som jag nu gjort. Jag hoppas hitta gnistan igen och gå och lägga mig på kvällarna, för det här funkar inte längre. Jag saknar Tessla, men jag måste gå vidare, nån gång...